Dumpster Grrl, 3 år

Idag är det 3 år sedan jag startade den här bloggen. Mitt allra första officiella dyk var en kall natt i november 2008. Först låg bloggen på blogspot. ”The New Adventures of Dumpster Grrl” var självklart en referens till Lois & Clark och Stålmannen. Så blev jag Dumpster Grrl, med min egen slogan: ”I can’t fly, but I have a bike. Instead of saving damsels in distress I save food from the cruel fate of becoming waste. I am… Dumpster Grrl!” Och Grrl med två r för det är inte lika mycket grrr i mej som Riot Grrrl, typ.

Faktiskt så började jag blogga på engelska eftersom jag just då hade en laptop jag hade köpt på Island (oturligt nog innan pengakrashen, ouch), så då hade jag inte svenska bokstäver förrän en kompis till mej fixade nytt operativsystem åt mej med svenskt tangentbord.

Jag tror det var meningen att jag skulle börja containerdyka till slut, jag hade ju redan börjat lifta efter att ha interrailat i Europa en månad i juli och couchsurfat med ett par i Trento, Italien. Det var ingen mindre än Kasper Souren, som sedan skapade Trashwiki. Jag blev så inspirerad av alla liftarhistorier att jag började lifta själv. Det var då, 2007. Den kommande resan den hösten slutade med att jag tog tummen ner till Portugal.

Det första dyket för bloggen var utanför ÖoB, egentligen var det meningen att jag skulle ha hittat till Coops containrar men jag gick fel, det fick jag dock inte reda på förrän senare. En väldigt stor container hittade jag i alla fall, den var blå, och en sådan man var tvungen att kliva in i för att gräva. För att komma dit var jag tvungen att ta två nattbussar eftersom klockan var fyra på natten. Jag ville inte råka träffa på människor på mitt första nervösa dyk. Jag minns att jag var spänd, tittade mej omkring hela tiden, lyssnade efter ljud, men det var bara bilar som åkte förbi. Jag minns även vilken lycka jag kände när jag hittade de små juicekartongerna, sådär busigt glad att det spritter i kroppen. Så känner jag fortfarande ibland när jag hittar något riktigt bra. Hemma satte jag stolt upp mina juicekartonger överst i skåpet och tittade stolt på dem för jämnan. Jag drack apelsinjuice varje dag tills de några veckor senare tog slut. Då kände jag att jag borde ha tagit fler. Sedan dess har jag lärt mej ett och annat, som att det kan vara bra att ta med en stor ryggsäck och massvis med kassar (vid det tillfället bar jag i en kånken och en liten bärkasse), och handskar om man inte har nåt emot att få skit på händerna.

Det var den första gången jag hade ambitioner att dra ut och hitta mat, dock inte första gången jag hittat nåt på gatan. När jag var yngre gick jag förbi en container med prylar och bestämde mej för att kika ner. Jag hittade en del husgeråd som jag tog med mej hem, flera koppar och en stor bytta med havregryn. Jag tog med mej allt hem men sen när jag skulle koka gröt insåg jag att jag nog inte skulle använda de där havregrynen ändå, det låg en del mjölmaskar där och krälade omkring. Grynen slängdes, kopparna hade jag kvar ett tag tills jag tröttnade på dem, men den tupperwareliknande byttan är dock kvar än idag. En annan gång när jag var tonåring hittade jag också en oöppnad Japp som jag åt upp, kanske någon som hade tappat den eller nåt. Jag tänkte inte så mycket på det, och gjorde liksom ingen stor grej av det, ordet frigan hade inte myntats än, men jag minns att jag tyckte det var lite häftigt.

Jag har haft sällskap och dykt ensam. Mest ensam, men det är roligare om man är fler. Jag har dykt även i stan men mest i förorten, och under tiden träffat på både butiksägare, personal, andra dykare, folk som inte kan förstå varför man håller på med det man gör, men även en del som gett mej uppmuntran och tyckt att det var en bra grej. Jag har lärt känna andra dykare, delat både fynd och historier. Jag och sigurdas gjorde en del dyk ihop, jag minns särskilt en kväll, då vi cyklade hela natten långt bort och kom inte tillbaka hem förrän klockan sju på morgonen.

I december 2008 fick jag nog och gav bort min TV via en gratisannons. Kvinnan som kom och hämtade den blev jättetacksam. Det var precis innan jul och hennes väninna ville så gärna ha en TV. Nu fick hon en gratis i lagom tid till Kalle Anka. Jag var väldigt glad den dagen jag med, det kändes så bra att ha gjort något för någon annan. Sen fortsatte jag att ge bort grejer, VHS-spelare, bärbar telefon, spegel, mikrovågsugn och jag-kommer-inte-riktigt-ihåg-vad, och bar iväg ännu mer grejer till Myrorna. Jag rensade under en lång period, det lättade för mej lite. Till sommaren 2008 packade jag ihop alla grejer som var kvar (fortfarande en hel del) i kartonger för att förvara i ett förråd en obestämd tid framåt. Det blev Island och Spanien…

Jag har besökt en hel del platser i Stockholmsområdet (och även utomlands för den delen) och rekat en tunnelbanegren eller två. Jag har åkt tunnelbana, buss, pendeltåg, cykel, och fått skjuts med bil. På Island liftade jag till och med till ett dykställe (det är i och för sej inte långt mellan Ísafjörðurs centrum och affären Bónus som ligger i utkanten, kanske 1-2 kilometer?, men jag och en annan liftare jag råkade träffa på ville försöka ändå) och det tog kanske bara någon minut innan vi blev upplockade. När jag bodde i Baskien dök jag aldrig efter mat, där har inte butikerna egna containrar utan allt blandas med hushållssopor som står öppet ute på gatan. Däremot hittade jag en massa kläder. Folk lämnar ofta i kassar bredvid containrarna, inte för att de är fulla utan så att vem som helst lätt kan ta grejerna. Solidaritet för fan. Detta minns jag att jag hade fascinerats av ett tidigare år, 2007, när jag var i Barcelona.

Det var himla kul att lifta på Island också. Jag tog några dagar ledigt från hotellet där jag jobbade och gav mej av på friganresa i två omgångar (I, II). På den första liftade jag med ett par från Schweiz. De var fantastiskt generösa människor och av alla jag liftat med har de varit de mest inspirerande. Jag fick sova i deras matplatstält och om kvällen berättade de historier om sina resor i Afrika. Bland annat berättade de att de jobbade väldigt hårt hemma i Schweiz för att sedan kunna resa några månader i sträck. De hade en häftig Land Rover med en massa dyr utrustning som de hade knegat ihop genom åren…

Sen våren förra året hände något hemskt. Min bästa vän dog och hela världen rasade för mej. Att dyka var en av få saker som gjorde mej glad, och kunde få mej att tänka på nåt annat en stund. Jag försökte blogga lite den månaden då i maj, men det slutade med att jag gav upp helt. Jag orkade inte skriva, men dumpstrade på ändå. Sen till hösten började jag plugga i Uppsala och då hade jag inte tid att dumpstra alls.

Nu har jag haft ett himla bra dumpstringsår, ibland har det blivit lite glest mellan varven men många gånger har jag varit ute varje kväll. Det har blivit en hel del megadyk, som varit sådär WOW!, typ morgonen då jag hittade 39 påsar chips. Det var som av en slump samma dag som det hölls en demonstration mot höjningen av SL-kortet (den sk. chipsdemonstrationen). Då blev det utdelningen av chips minsann!

Topplistan

Roligaste dyket: 1 aug 2011 – Spontanbesök från Kanada. Sjukt kul människa att dyka med!

Smarrigaste dyket: 25 augusti 2011 – En massa choklad, säger väl allt!

Jobbigaste dyket: 25 juni 2011 – Två vändor på en natt, till andra sidan stan. Sjukt tungt, sista vändan fick jag åka nattbuss. Och eftersom ena sidan av containerlocket var ihopsatt med en kedja blev det en rejäl dykning för att kunna fiska upp alla grejer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 151 andra följare

%d bloggare gillar detta: